Vart går gränsen för psykisk ohälsa?

Vi lever i en tid med höga krav och förväntningar. Arbete som ska kombineras med familjeliv och fritidsintressen. Barn som ska uppfostras, arbetsgivare som ska bli nöjda med vår insats och mitt bland allt detta ska vi även ha utrymme att förverkliga oss själva.
Jag hör dagligen talas om vänner och bekanta som slutligen fått möta den berömda väggen, där kraven varit för höga att hantera och kroppen slutligen valt att protestera. Är våra kroppar och vårt psyke verkligen rustade för att möta den dagliga stress vi möter eller blir resultatet att vi bränner ut oss själva?
Jag möter dagligen bekanta och vänner som uppvisar eller berättar om någon form av ”avvikelse” i sitt beteende eller sin personlighet. Ett tvång att saker ska utföras eller vara på ett specifikt sätt, svårigheter att delta i vissa sociala sammanhang eller andra ”avvikelser” i beteendet som personen fått lära sig hantera. 

Många människor jag möter berättar om svåra perioder i livet, där de känt sig deprimerade, haft ätstörningar eller hamnat i en utmattningsdepression. Det är ytterst få människor jag varit i kontakt med som inte har några demoner de brottas med som har varit eller fortfarande är en genomsyrande del av deras liv.

Innebär detta att en majoritet av befolkningen lider av psykisk ohälsa eller är de ramar vi skapar för olika personligheter alltför snäva och ger därmed inte utrymme för människors olikheter? När alltfler människor diagnostiseras är det verkligen fler diagnoser vi behöver eller är det dags att inse att det samhälle vi byggt upp inte tillåter människors olikheter? Diagnoser är bra i de fall då de verkligen behövs, det gör det lättare för människor att få rätt behandling men vart går egentligen gränsen för en diagnos och en person som faller utanför normen?  Är människor verkligen mer sjuka idag eller är det samhället i sig med alla krav och normer som gör människor sjuka? 

En tablett för att lösa sina problem

Jag tycker det är skrämmande vilken okunskap man kan möta hos en del allmänläkare kring psykisk ohälsa, den bristande kunskap som finns kring olika behandlingsalternativ vid exempelvis en livskris eller depression. 

Jag upplever att det enda de har att erbjuda är medicin och om man har tur en samtalskontakt. Vid följdfrågor kring medicinen, hur den verkar och eventuella biverkningar uppmanas man göra egen efterforskning eller får till svar att de inte vet. 

Jag tycker det är skrämmande hur lätt en läkare kan skriva ut en medicin till en psykiskt labil person utan att reflektera kring hur den verkar samt eventuella biverkningar då det kan få förödande konsekvenser. 

Jag tycker även det är skrämmande hur många anser att medicin är lösningen på en persons problem, som att de omkringliggande orsakerna till en persons mående plötsligt skulle försvinna så fort man tar en tablett. Vid en del depressioner är det nödvändigt med medicin men vid många andra fall finns det andra mer effektiva tillvägagångssätt för att öka sitt välmående. 

Jag önskar att det fanns en ökad kunskap hos många allmän läkare kring psykisk ohälsa. En kunskap som gjorde det möjligt att föra en dialog kring vad man som patient kan göra för att öka sitt välmående som exempelvis motionera, se över sin kost eller andra behandlingsalternativ som i en del fall fungerar mycket bättre än medicinering. 

Tjejer som vågar ta plats

Jag tittar på dottern och ser en modig tjej som vågar ta plats och inte är rädd för att prova nya saker. En aktiv tjej som både hörs och syns men framförallt ser till att uttrycka sin egen starka vilja. Det går sällan en dag då hon inte lyckas driva mig till vansinne och det kan vara väldigt utmanande att finnas där för henne på bästa möjliga sätt då hon stundtals kan vara mycket intensiv. 

Det är utmanande att vara förälder till ett aktivt barn som vågar ta för sig men samtidigt hoppas jag att hon alltid kommer ha mod att vara sig själv, att hon kommer fortsätta ta för sig av livet och våga ta plats. Jag hoppas att hon aldrig känna sig begränsad av sitt kön utan hittar sin egen väg i livet och vågar stå för den hon önskar vara. 

Okvinnligt att uppskatta stora mängder mat? 


Jag har ända sedan tonåren upplevt att det till en en viss del anses som tabu att som tjej/kvinna vara väldigt förtjust i mat, speciellt om det rör sig om onyttig mat. Som kvinna förväntas man äta små mängder av nyttig mat, iallafall i sociala sammanhang och frosserierna bör utföras bakom stängda dörrar. Hur många filmer har man inte sett där den kvinnliga skådespelerskan flyttar runt salladsblad på tallriken när hon befinner sig på en dejt? 
Det synsätt som finns på tjejers matvanor gällande mängden mat man bör äta är något som framhålls redan under de tidiga tonåren. Som tjej ska man inte äta upp det som finns på tallriken och det anses som negativt att uppskatta mat inför andra människor. Jag minns många gånger när jag som tonåring lämnat restauranger hungrig efter att enbart suttit och petat i lite grönsaker när jag egentligen ville ha den där pizzan. Det famns mellan oss tjejkompisar som en outtalad regel att man som tjej skulle äta så lite som möjligt.Hur påverkar detta synsätt unga tjejers relation till mat?  

Min relation till mat har redan sedan tonåren varit laddad och det har tagit mig många år att känna mig trygg med att äta normala portioner inför andra. Jag är en kvinna som idag älskar att njuta av mat och äter tills jag mätt, även om jag märker att en del män verkar anse att jag äter mycket för att vara kvinna. 

Jag upplever att i samband med den träningsvåg som nu är på framfart har det även fört med sig ett nytt synsätt där  kvinnors kärlek till mat har blivit mer accepterat. Sociala medier svämmas över av bilder på stora portioner av mat tagna av matglada och vältränade  kvinnor. En välkomnande förändring som förhoppningsvis kommer påverka unga tjejers syn på mat samt göra det mer accepterat att som tjej våga njuta av mat i sociala sammanhang och framförallt kunna äta sig mätt utan att skämmas. 

När världen faller

Det har varit en lång höst och vinter med många uppförsbackar. Jag har tagit mig förbi alla de hinder som dykt upp, försökt blicka framåt och fokusera på jobbet i en förhoppning att kunna ta mig vidare.

Ett par veckor innan julen rann bägaren över ordentligt, något som resulterade i att alla känslor som jag så länge försökt ignorera bubblade upp till ytan. Tårar som vägrade falla och en stor klump i magen som vägrade försvinna, mitt fokus blev att mer eller mindre överleva julen och göra den så bra som möjligt för barnen skull. 

Jul och nyår har passerat och kvar står jag med känslor som vägrar försvinna, tårar som inte vill sluta falla och en förlamande trötthet. 

Jag känner mig själv väldigt väl och signalerna är tydliga. Det är nu jag måste stanna upp och ta hand om mig själv. Nu jag måste fokusera på att göra saker som bidrar till ett ökat välbefinnande. Det är nu jag behöver ta mig till gymmet även när jag inte vill och se till att äta bra kost trots att det sockerbombade lösgodiset lockar mer än på länge. Det är nu jag behöver vila och ladda mina batterier innan det är för sent. 

2016

Författare tisdag, januari 3, 2017 0 Permalink 0

2016 blev ett turbulent och händelserikt år kantat av både negativa och positiva upplevelse. Det blev året då jag valde att lämna skolans värld för att prova på en helt ny yrkeskarriär, något som innefattat en ny kunskap och nya erfarenheter inom ett främmande område. Ett helt nytt yrke som är både roligt, utvecklande och varierande men framförallt som gör det lättare att få en fungerande vardag tillsammans med barnen.


Ett år av positiva upplevelser i form av ett efterlängtat festivalbesök och många andra spännande resor.


Det var även året då jag äntligen lyckades få min första tatuering efter många år av väntan.  2016 var även året då det upptäcktes att jag drabbats av cellförändringar och blev tvungen att genomgå min första operation. 


Jag valde att satsa på min hälsa och har med tiden hittat ett nytt andningshål i vardagen. Ett andningshål som resulterat i ett starkare, gladare jag som för första gången i mitt liv lärt mig uppskatta att träna på ett gym. 

2016 kommer nog alltid vara året då jag tog mitt livs svåraste beslut när jag valde att avbryta en graviditet. Vetskapen om att jag skulle inleda det nya året med att få ta del av ett helt nytt liv är smärtsam och det går inte en dag då jag reflekterar kring det beslut vi tog och den sorg det lämnat efter sig. 

Nytt år och nya möjligheter men tyvärr lever bismaken av 2016 fortfarande kvar hos mig och gör det svårare att verkligen blicka framåt.  En dag i taget och ett steg i taget i förhoppning att det känns lättare med tiden och att bitarna slutligen faller på plats. 

Frosseriets högtid 

Efter dagar av ätande samt minimalt med träning känner jag mig likt många andra som en enda stor uppblåst ballong. Jag har lyckats hålla mig relativt bra inom ramarna för LCHF men ändå ätit mer liberalt än vad min kropp är van vid. Nu längtar jag efter att få återgå till vanliga rutiner med en kost som är mer lämpad för min kropp.

Julen känns som frosseriets högtid med julmaten och godsaker i överflöd. Vi äter från tidig morgon till sen kväll och många av oss tillåter oss att äta sådant vi annars försöker undevika. Jag anser att julen är en tid då man kan tillåta sig att njuta lite extra men samtidigt behöver en del av oss vara extra uppmärksamma så man inte faller tillbaka i ett negativt ätbeteende. Jag anser att man kan unna sig lite extra kring julen men bara för att det är jul försvinner inte den relation man har till mat under resten av året. Jag kan inte ta de där pralinerna för då vet jag att jag lätt hamnar i en ond spiral som är svår att ta sig ur. 

Jag har unnat mig lite extra denna julen vilket resulterat i att jag idag känner hur kroppen samlat på sig vätska och har en halsbränna utan dess like samt känner mig orkeslös. De har dagarna har säkert dessutom resulterat i en viktökning på vågen, något jag kommer få kämpa bort då de extra kilona ökar risken för att mitt blodtryck höjs. 

Jag anser man ska kunna unna sig utifrån ens personliga förutsättningar men upplever ändå att julen tenderar att gå lite till överdrift när det gäller mat och sötsaker. 

Barns nyfikenhet på sex 

I takt med att barnen blir äldre ökar deras nyfikenhet på vuxenvärlden. Det uppkommer frågor kring kroppen, sex och känslor vilket är en naturlig del av utvecklingen,  dock kan dessa frågor vara förknippade med skam. 

Jag anser att en viktig del av föräldraskapet är att försöka få barnen att förstå att den nyfikenhet som uppkommer kring bland annat sex är en del av utvecklingen samt är någonting som alla barn går igenom. Min strävan är att mina barn ska känna sig trygga att prata om och våga ställa frågor kring ämnen som kan upplevas som jobbiga. Det ska inte finnas några frågor som man inte får ställa eller ämnen som inte kan diskuteras. Jag föredrar om de här frågorna ställs till mig istället för att mina barn enbart får information från sina vänner, via media eller i skolan. Hur ska jag kunna veta vad mina barn lär sig kring sex om jag inte vågar prata med de om det? Hur kan jag veta att de får lära sig vikten av att sex sker med respekt för den andra individen samt att man aldrig ska göra någonting som inte känns bra om jag undviker att prata med de om det?

Jag tror att det är viktigt att man som förälder är lyhörd på barnet när man pratar om ämnen som kan vara jobbiga och att man ibland behöver ta samtalet i olika etapper för att barnet ska få en chans att bearbeta informationen. Ibland kan en pedagisk bok hjälpa till att på ett avdramatiserat sätt närma sig vissa ämnen. 


Världens viktigaste bok
är framtagen i samarbete med RFSU och verkar vara en riktigt guldklimp för barn som är nyfikna på kroppen, känslor och sex.